Vad är toniskt vatten och vad gör det annorlunda än Seltzer eller Club Soda?

Och var kommer kinin in?

Tiderna har förändrats för tonic vatten. Den klassiska, lätt att dricka mixern, älskad för att vara både bubblig och bitter, har utvecklats från ett par ikoniska varumärken till en flock av botaniskt nyfikna och kreativa blandningar. Att hälla en enkel gin-tonic är nu ett äventyr. Men först, vad är tonic vatten, och vad skiljer det från seltzer eller club soda ?

Alla tre är kolsyrade vatten. Seltzer innehåller endast koldioxid, vilket gör det brusande. Club soda är gjord med koldioxid, men den innehåller också mineralsalter som ger den lite mer kropp. Och sedan finns tonic vatten, och dess signatur kvalitet är dess mild bitterhet. För att kompensera det - och få läkemedlet att gå ner (vi kommer att förklara) - innehåller det också ett sötningsmedel. I sin grundläggande form är tonic vatten en sötad, kolsyrad dryck som innehåller en bit kinin, källan till den bitterheten.

Uppskattad för sina malariamässiga egenskaper, hittade bitter kinin sin väg i artificiellt brusande vatten i mitten till slutet av 1700-talet. Den kommersiella karbonatiseringen av vatten hade uppfunnits i mitten av århundradet; på 1790-talet grundade bland annat Jacob Schweppe (låter det namnet bekant?) en fabrik i London för att tillverka dessa vatten kommersiellt. När malaria rasade i brittiska Raj, vars globala tentakler (levande rosa på gamla kartor) sträckte sig mest känt till Indien, skapade tillägget av kinin på 1870-talet Schweppes & apos; 'Indian Tonic Water' - en medicinsk dryck som betraktades som ett profylaktiskt medel mot mördarsjukdomen.

Relaterat: Klassiska drinkar som varje hemmamixolog borde behärska

Naturlig kinin härrör från trädbarken av Cinchona-arter, hemma i Centralamerika, och naturaliserad eller odlad i Indonesien, Karibien och Afrika. Kallas också feberträd, för kinins feberreducerande egenskaper, Cinchona officinalis introducerades till Afrika av belgiska kolonister, och Demokratiska republiken Kongo (DRC) är nu hem för de största kommersiella Cinchona-skogarna i världen.

Tonikvattenbommen under det senaste decenniet, relaterat till boutin-gin-splosion som gick mainstream, har varit mycket bra för alla drickare. Tonic är intressanta i sig, kräver ingen alkohol och är en välsignelse för mixologer som vill utveckla alkohol utan volym. Och ja, de gör också rättvisa åt bra gin. Brittiskt varumärke Feberträd producerar tonic vatten som använder kinin från Demokratiska republiken Kongo, och ingen av majssirap som cloys några äldre märken (och skjuter upp sina kalorier och kolhydrater). De erbjuder ett lätt alternativ med lågt kaloriinnehåll, samt stilar som innehåller fläderbär, citron timjan, gurka eller vanilj. Sydafrikansk tonic-producent Barker och Quin framhäver hibiskus, liksom honungsbuske (en aromatisk buske) och marula (en trädfrukt), båda infödda i det landet. Nya Zeeland East Imperial skapar toniskt vatten som är livligt med yuzu och grapefrukt. Stateside, Brooklyn-varumärke Q-blandare hämtar sin kinin från de peruanska Anderna och sötar sina klassiska blandningar med agave.

För en smak av vintage tonic nostalgi kan du fortfarande vrida locket av en ekonomisk flaska Kanada torr och njut av dess tilltalande ' psssssht som följer. Bitter med kinin, söt med majssirap med hög fruktos, tangy med citronsyra och konserverad av natriumbensoat, en slurk är en resa tillbaka till en enklare tonic tid. Oavsett dina inköpspreferenser, kyla ditt favoritvatten, skiv en citron, släpp några isbitar i ett glas, häll och smutta. Det är en modig ny värld där ute. Du förtjänar att fira din valfrihet.

Kommentarer (1)